Världens diamanter bildades djupt under jordskorpan för mer än tre miljarder år sedan. Intensiv värme och hårt tryck – över 1000°C och 50 kilobar – ledde till att kol kristalliserades till diamanter. Vulkanisk aktivitet tvingade flytande bergsmassa 300 kilometer uppåt mot jordens yta. Då massan sedan svalnade och övergick till fast form, eller kimberlit, kapslades de dyrbara råa diamanterna in.
Erosioner orsakade av regn, översvämningar och vind ledde till att många av de inkapslade diamanterna lossnade och sköljdes med ner i flodbäddar, där de utgör alluviala avlagringar, eller ut till havs. Under denna långa resa från långt under jordskorpan, genom floder och ut till havs, är det många diamanter som krossas.
Det krävs många hundratals ton sten för att producera en karats diamant, så kom ihåg att diamanter är mycket sällsynta.
Ordet diamant kommer från det grekiska ordet "Adamas" som betyder hård/hårt. De gamla grekerna och romarna trodde att diamanter var tårar från gudarna och splitter från stjärnorna.
Diamantgravyrverktyg användes i Rom strax efter 14 f.Kr. och diamanter gjorde sedan sitt framträdande i romerska smycken efter det.
Användningen av diamanter avtog efter uppkomsten av kristendomen och det romerska imperiets fall, eftersom de ansågs vara hedniska. Men när kristendomen väl var förankrad återuppstod lockelsen efter vackra diamanter.
De tidigaste belägg för diamantslipning som finns är från år 1330 i Venedig som tillsammans med övrig handel då förflyttade sig from öst till väst. Sliptekniken följde handelsvägen till Bruge och sedan till Paris.
Ädelstenar – moderna diamantsmycken - dök upp i Europa efter 1380. Detta betyder att det då måste skett en stadig ökning av handeln, att det fanns en viss tillgänglighet av färglösa stenar och att slipningsfärdigheter utvecklats.
Den tidigaste dokumentationen av diamanthandel är från Antwerpen år 1447. Europeisk utforskning efter handelsvägar, till exempel genom det holländska Ostindiska kompaniet, ökade tillgången på diamanter i väst.
Upptäckterna av de sydafrikanska diamantfälten under 1800-talet förändrade historien. Plötsligt fanns mycket mer diamanter tillgängliga och för första gången kunde tillgången av diamanter bemöta efterfrågan. Detta kombinerat med ökat välstånd i Europa och USA ledde till att diamantägande demokratiserades. Diamanter var inte längre bara för kungligheter eller extremt rika, utan juveler för alla.
År 1870 kom Cecil John Rhodes vid 17 års ålder till Sydafrika från England. Han köpte då ett område i De Beers gruvor (uppkallad efter den gård där fyndigheten upptäcktes).
Efter sin examen från Oxford år 1881, återvände han till Sydafrika och bildade De Beers Mining Company, De Beers gruvbolag, tillsammans med några medarbetare. De köpte aktivt fler och fler gruvområden - och år 1887 hade han fått fullständig övertag av De Beers Mine. Genom några smarta ekonomiska manövrer lyckades han till slut överta Kimberley-gruvan från sin rival Barney Barnato. Barnato sålde Kimberley Central till Rhodes för 5 miljoner pund – vilket på den tiden var den största check som någonsin utfärdats.
Rhodes slog sen samman Kimberley Central i ett nytt bolag - De Beers Consolidated Mines, som han själv ägde. I början av nittonhundratalet ägde Rhodes bolag nästan hela världens diamantproduktion.
På 1940-talet kom ett reklamteam från NW Ayer upp med den minnesvärda sloganen "A Diamond is forever" – diamanter varar för evigt. Detta förevigade diamanten som den ultimata kärleksgåvan. Denna reklamslogan har röstats fram som den bästa genom tiderna. Alla älskar den eftersom det är sant. Diamanter varar verkligen för evigt!
